19 mil, ett brutet nyckelben och tre SPD-vurpor samt lite annat

Söndagens långdistanspass med Lag 10 Brostugan från Fredrikshof bjöd på en del trevliga upplevelser och en mindre trevlig upplevelse som slutade i sjukhusbesök för en deltagare. Men vi tar det från början…

Vi träffades i Upplands-Väsby vid 8.40 på söndagsmorgonen och var startklara vid 9-tiden. Om jag kommer ihåg rätt så var vi 14 personer utav de 23 som tillhör vår grupp. Vädret var helt okej, dock lite blåsigt.

Planen var att vi skulle cykla delar av banan för Roslagsvåren och göra en avstickare till Norrtälje för lunch och sedan tillbaka igen. Totalt skulle det bli ungefär 18 mil.

I början hade vi medvind och man kunde lätt ligga i klungan och utan ansträngning rulla med i +35 km/h. Fram till Norrtälje flöt det på väldigt bra, inga större incidenter förutom två SPD-vurpor som lockade en del skratt i gruppen. Vi börjar nu få till ett bra flyt i gruppen när det gäller cykling i klunga!

Framme i Norrtälje blev det McDonalds. Andra gäster tittade väldigt nyfiket när det kom in 14 st cyklister i Fredrikshofkläder. Jag vet sen tidigare att min mage in klarar av att äta för mycket och sedan direkt köra hårt så jag beställde bara 2 cheesburgare och en cola. Av det åt jag bara ena cheesburgaren och någon tugga på den andra, sedan fick det vara bra. Ett par klunkar cola var gott som omväxling till vatten och sportdrycken från Enervit. Med mig hade jag också Swebars från Dalblads som jag tycker är väldigt bra samt att de smakar gott.

När vi lämnade Norrtälje visste vi vad som väntade oss, motvind hela vägen tillbaka och det hade till och med börjat blåsa lite mer. Det är mycket svårare att få till ett bra flyt i gruppen när det är motvind. Det blir genast mycket ryckigare än när man cyklar i medvind eller vindstilla.

Efter någon mil fick en kille punka. Det är ganska bra att vi får träna slangbyte på träningar så vi är bra på det när det väl gäller på Vätternrundan. Denna gång visade det sig ta väldigt lång tid eftersom hans däck satt så tajt så det var väldigt svårt att få dit igen när de väl fick i en ny slang. Jag tror även ventilen böjde sig så de fick byta slang två gånger…

Sedan gick det väl någon mil till och då skedde det som alla fasar över, en kille vurpar och slår sig illa. Vi cyklade på ett led eftersom trafiken var ganska tät och bilarna körde väldigt fort på den smala vägen med många idiotiska omkörningar som följd. Jag låg som trea i ledet och plötsligt hör vi att de ropar stopp längre bak. Vi vill såklart inte tvärstanna så vi rullar lite till så vi kan stanna säkert. När vi då tittat bakåt så är det första vi ser ett antal cyklar i diket och en skåpbil som står med varningsblinkers på. Min första tanke var då att han kört rakt in i gruppen. Vi skyndar oss de cirka 300 metrarna tillbaka och ser då att så inte var fallet. Det var en kille i gruppen som hade kört på bakdäcket på cyklisten framför så det tog tvärstopp så han ramlade på axeln och huvudet.

Det finns faktiskt en ljusglimt mitt i eländet och det är killen i skåpbilen som genast erbjuder sig att skjutsa vår skadade cyklist till Norrtälje sjukhus och ta med sig cykeln – vilken vardagshjälte! Senare fick vi besked att nyckelbenen var brutet på två ställen så det krävdes operation dagen efter.

När allt med vurpan var avklarat så fortsatte vi hemåt tills vi insåg att vi hade kört fel på ett ställe och kommit ungefär 1 mil fel, så det var bara att vända om. Som tur var finns Google Map så vi hittade en genväg som tog oss tillbaka på rätt kurs igen.

När det var ett par mil kvar var det min tur att göra det pinsammaste man kan göra på en cykel, min första SPD-vurpa! Min vänstersko brukar vara lite svårt att få i och ur så jag har som vana att alltid ta ur högerskon när jag ska stanna vilket jag även gjorde denna gång. Jag stannade och satt ner högerskon och trodde allt var lugnt. Sedan vrider jag på kroppen åt höger och får antagligen över vikten för mycket på vänster sida och känner att jag faller mot marken. Slog i vänster knä men mest skada tog nog mitt ego…

De sista milen tillbaka till starten var odramatiska. Vi kom tillbaka nästan klockan 18 så inklusive alla pauser och incidenter så var vi ute i 8 timmar och 40 minuter.

Dagen efter var jag lite seg i benen men nu känns det bra igen. Nu laddas det inför nästa pass som förhoppningsvis blir ikväll. Kommer troligtvis att cykla ensam denna gång. Alltid skönt att varva träning i grupp med pass där man kör själv och får ligga och pressa sig under en längre period. Det ger väldigt mycket tycker jag.

Det här inlägget postades i Lag 10 Brostugan, Roslagsvåren, Träning, Vätternrundan och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till 19 mil, ett brutet nyckelben och tre SPD-vurpor samt lite annat

  1. Pingback: Road ID - en billig försäkring när man är ute på träning - Fredrik Malmgren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *